En ruin i glas  Foto: Lars Erik Boberg

En ruin i glas 1999-11-04 09:30 Kaianders Sempler Inget pryder en kulturstad som en rejäl medeltida ruin. Moderna byggnader i all ära, men ruinen har en alldeles speciell charm. Till skillnad mot modernare byggnadsverk behöver ruinen inte ha någon egentlig funktion - det är fullt tillräckligt att den är gammal. Ruinen är en liten skärva av det förgångna som räddats över till nutiden. Dess enda uppgift är att symbolisera tidens flykt och låta oss ana historiens vingslag. Sommaren 1152 kom den engelske kardinalen Nicolaus Breakspear till Norge för att omorganisera den norska kyrkan. Samtidigt började man bygga en domkyrka i staden Hamar vid sjön Mjösas strand. I början av 1200-talet stod hamardomen färdig, en präktig romansk basilika. Så kom 1500-talet med reformation och unionsupplösning, vilket resulterade i de bittra fejder som går under namnet nordiska sjuårskriget. Danska trupper plundrade och brände större delen av Västergötland samtidigt som svenskarna skövlade Blekinge och Halland. Danskarna gjorde räder långt in i Småland och lyckades förstöra domkyrkan i Växjö, vilket fick till följd att svenska trupper 1567 som vedergällning gick in i Norge och brände ner domkyrkan i Hamar. Åren efter branden gjordes tafatta försök att sätta kyrkan i stånd igen, men man tvingades snart ge upp i brist på resurser. Kyrkoruinen förvandlades till stenbrott där traktens befolkning hämtade byggnadsmaterial. Man anlade till och med en kalkugn för att ta tillvara det material som inte gick att använda som byggnadssten. På 1800-talet började norrmännen intressera sig för sitt kulturella arv. Kalkbränningen stoppades och man började restaurera ruinen. Kvar fanns då egentligen bara fyra valv från mittskeppets ena sida. Området gjordes till park där hamarborna gärna åt picknick i gröngräset vackra sommardagar. Tiden gick, men på 1980-talet insåg man att om inget drastiskt gjordes skulle även de sista resterna av domkyrkan snart vittra sönder av frostsprängningar. Valven packades in i plastpresenningar, och stod så i hela tolv år medan myndigheterna funderade på hur ruinen bäst skulle kunna bevaras. 1987 inbjöd Riksantikvarien till arkitekttävling. Det vinnande förslaget, med titeln Poetry of Reason , var ett snedförskjutet tältliknande glashus. Förra sommaren stod det hela klart. Resultatet har överträffat alla förväntningar. Hamar har inte bara fått ett skydd för sin ruin utan en helt ny samlings- utställnings- och konserthall med alldeles enastående kvaliteter. En av de intressantaste arkitektoniska skapelserna som uppförts i Norden under det senaste decenniet, hävdar norska arkitekter. Byggnaden består av en elegant glastäckt stålkonstruktion. Glasytorna är är inte plana utan dubbelkrökta ytor av den typ man får om man vrider ett plan i båda ändarna - hyperboliska parabelloider. För att åstadkomma detta är glasytorna uppbyggda av individuellt utformade triangulära glasskivor. Totalt består glasinklädningen av 1675 floatglasskivor i 690 olika formvarianter. - Utan datorhjälp skulle det inte gått att konstruera glasytorna, säger arkitekterna Kjell Lund och Nils Slaatto. Inomhusklimatet regleras med fläktar och element för att undvika kondens på glasens insida. Värmesystemet ska hålla lokalen im- och frostfri vid yttertemperaturer ner till -25°C, men ska också snabbt kunna värma upp till rumstemperatur vid speciella arrangemang.