BOBERGIANA Photography

NATUR, ARKITEKTUR - OCH RESEBLOGG

En vandring ovan molnen för att komma till himmelriket för fotografer.

Vi åkte mot Idre torsdag 2009-09-24 på kvällen, där vi övernattade på sporthotellet. Efter en god natts sömn i Idre bar resan vidare in i Norge mot Sunndalsöra som är en liten ort vid Sunndalsfjorden söder om Trondheim. Där stannade vi för att äta.
Till livs blev det en pizza och därefter en promenad i omgivningen. Vi hade så
tur att vi träffade en trevlig servitör som berättade för oss om att det var
kolonn körning kvart i varje hel timme från Sunndalsöra mot Innerdalen p g a
stenras. Hade vi druckit så mycket som en kopp kaffe hade vi missat tiden och
kommit försent till kolonn vakten. Väl framme efter ett antal långa tunnlar var
vi i god tid till dess att Iver Innerdal, Innerdalshyttans ägare kom och möte
upp oss för att med bil och släp ta vår packning till Innerdalshyttan. Vi kunde
aldrig föreställa oss att stigningen på vår promenad till hyttan skulle vara så
brant. Det lutade 480 m på en sträcka av 2 km.
Stigningen kändes rejält i benen och vi trodde det aldrig skulle ta slut på
backarna. Hela promenaden till hyttan var 4 km. Efter den persen var det skönt att komma in till stugvärmen och få koppla av på det lilla men funktionella rummet som vi fick när vi checkade in.
Utsikten utanför hyttan var oslagbar och motiven var så många att det var svårt att veta vart vi skulle rikta kameran. Det skulle senare visa sig att det var bara början på allt vackert vi har fått se.
Nedanför hyttan ligger en sjö, inte särskilt djup med klart grönt vatten,
vilket utgjorde en fin förgrund till de vackra vyerna med höga bergsmassiv och
vattenfall.

Morgonen därpå tittade solen fram och gjorde ett vackert ljusspel på de höga topparna. Det var
bara att kasta sig ut och springa fram till en lämplig plats att fotografera
för att hinna med. Efter frukost bestämde vi oss för att gå längre in i dalen
och utforska omgivningarna och se bl a på vattenfallet och forsarna nedanför.
Det fanns promenadstigar men det innebar inte att det var enkelt att ta sig
fram till fots då det var mycket klättra och krypa för att komma fram. Över en gammal
bro i form av två rejäla spångar med ett tveksamt räcke på ena sidan tog vi oss
över forsen från sjön vid Innerdalshyttan till andra sidan dalen. Vid bron var
en naturlig stentrappa upp och ner från bron som var ganska krånglig att ta sig
upp och ned för. Konstigt nog så var det täckning på mobiltelefonen långt in i
dalen vilket jag tycker är imponerande. Vi gick på spång och över myrmark för
att nå vattenfallet. Väl framme vid dess fot var terrängen lite mer
svårframkomlig. Vi fick väldigt fina bilder i forsarna nedan vattenfallet och
nöjda med detta gick vi längs forsen ned mot sjön och stugan. Terrängen tätnade
och det blev svårare att ta sig fram. Över stock och sten fick vi klättra,
kliva och krypa. Efter långt kämpande hittade vi ut ur skogen och tillbaka på
stigen som vi kom på.

Vi gick tillbaka till hyttan och åt vår på morgonen iordninggjorda macklunch i enlighet
med norska seder. Vilade ett tag efter maten och lånade en liten båt för att ro
ut på sjön nedan hyttan för att i mynningen på forsen fotografera lite mera.
Efter kvällsmaten blev det bildvisning och lite möte för alla biofotomedlemmar.
Biofoto är en grupp naturfotografer i Sverige, Norge och Finland som har
naturen som motiv. I Sverige finns det ca 240 medlemmar idag. Det blev en tidig
kväll då det hade varit en lång dag med mycket frisk luft och en lång
strapats.. Vi packade för att vara redo att åka hem efter frukosten
nästföljande dag. På morgonen konstaterade vi snabbt att det stod som spön i
backen och efter frukosten när vi packat in utrustningen i bilen och släpet,
gick vi de 4 km ner till parkeringen. Det regnade och regnade och den här gången var det rejält
nedför så jag fick gå slalom i backen för att inte skona skulle trycka på
tårna. Halvvägs ner i backen kommer bilen med packningen ikapp oss och det
knackar från rutan i baksätet. Där sitter pappa och Bernt som har blivit
upplockade efter vägen, antagligen för att de var sist att gå. Väl nere hade de
packat in all utrustning i bilen och satt och väntade på mig. På vägen tillbaka
till Sunndalsöra slapp vi åka i kolonn efter vägvakt så det gick snabbt att
komma tillbaka. Vi bytte kläder på första bästa mack innan vi åkte vidare. Vi
satte riktning mot Geiranger och trollstigen. Trollstigen är en vacker hisnande
upplevelse med otroligt vackra vyer och massor av motiv att hitta. Såväl
detaljer som vida perspektiv. Den smala ringlande vägen sträcker sig över
vattenfall och berg. Vi stannade så ofta som var 30:e meter ibland för att gå ur bilen och fotografera omgivningarna.
Det blev många vyer och forsar som motiv. Tyvärr så regnade det en del
emellanåt vilket gjorde fotograferandet lite svårare. Vi passerade en bro som
ligger över ett vattenfall/bergspass nästan högst upp på toppen av bergen. Där
vid brofästet fanns en hisnade bergs stig (gamla kungavägen) ner för den branta
bergväggen. När vi stod och tittade upp på bron och vattenfallet fick jag se en
familj som kom gående på den stigen. Det såg väldigt våghalsigt ut efter mitt
tycke. Vi fortsatte över fjället och solen kom fram. Vi hittade en hel del
motiv längs vägen uppe på fjället och stannade frekvent för att fotografera.

Vi fortsatte vår väg mot Geiranger och stannade sedan inte förrän vi nådde en berömd
utkiksplats över Geirangerfjorden, de sju systrarna och friaren. Lägligt nog
kom en båt och åkte i fjorden som utgjorde det klassiska motivet ifrån den
utkiksplatsen. Vi tog många fina bilder på alla ledder och vidder. Nöjda och
glada fast iskalla av den kylande vinden fortsatte vi så ned till Geiranger där
vi skulle övernatta.

En reseskildring mellan
lyxhotell och snödrivor.

I Geiranger valde vi ett hotell med utsikt över fjorden och bergslandskapen. Det stod
snabbt klart vilket hotell vi skulle bo på. Det med skönast morgonrockar och
godaste kvällsmackan fick det bli. Med utsikt över bergen och fjorden med de
sju systrarna skymtandes i horisonten skulle vi bo. Rummen var trevliga och
sängarna underbara. Efter en öl och mycket god smörgås gick vi upp på rummet
och planerade vår fortsatta resa dagen därpå. Efter en god natts sömn och en
rejäl frukost åkte vi vidare. Vi tog väg 63 mot Dalsnibba med förhoppningen om
att få gå ut på avsatsen och skåda den spektakulära utsikten över
Geirangerfjorden. När vi checkade ut förhörde vi oss om vägen var körbar därför
vägen stängs av under oktober till och med någon gång i maj. De berättade för
oss att det hade kommit en del snö men att busslaster hade kommit den vägen
igår. Vi såg att på bergstopparna hade det kommit snö men vi kunde aldrig ana
att det skulle snöa och vara fullt med snö uppe i de slutliga backarna innan vi
kom upp på bergets platå. När det började stiga började det regna, regnet
övergick till snöblandat regn och temperaturen sjönk från 5 grader till 1 grad
och det övergick snabbt till snöoväder. När vi nästan nått den högsta punkten
var det kört kort och gott. Vi kom inte en meter till för det slirade så mycket
i backen upp. Vi gick ur bilen och försökte skjuta på men det blev snart för
tungt för att klara den väg som var kvar fram till dess att det planade ut. Vi
stod själva där ett bra tag och det var inte utan att vi blev lite oroliga hur
vi skulle komma därifrån. Flera bilar kom efter ett tag och fastnade likaså. Vi
ringde 112 för att få hjälp men vi hörde inte mycket mer av dem fastän de
lovade att återkomma med besked. Som tur var så kom en plogbil. Han som körde
lovade att hjälpa oss upp och snart satt vi där och blev bogserade upp de sista
hundra metrarna upp på fjället. Vi var nu på en höjd av 1080 m över havet. Dalsnibba ligger på 1476 meter över havet, så det var bara att glömma att vi skulle kunna nå den höjden och platsen. Vi fortsatte efter att vi blivit bogserade över det snötäckta fjället och nådde tillslut de större torra vägarna. Det var en pers där uppe på fjället och det är inte utan att vi blev lite spak.

Det regnade dock en del på vår
fortsatta väg hemåt vilket gjorde att så mycket fotograferande efter vägen blev
det dock inte. Regn på linsen har i alla fall jag fått nog av. Vi åt lunch i
ett litet pittoreskt samhälle som heter Lom 3 mil norr om Otta. Från Otta åkte
vi vidare på E6 mot Lillehammer, Hamar och Elverum. Himlen sprak upp och solen
tittade fram strax innan vi nådde Otta. Vi stannade vid en mack och handlade
lite fika och sträckte på benen. Vi körde förbi Lillehammer och Hamar och när
vi skulle svänga mot Elverum tittade vi åt andra hållet på den berömda
byggnaden vikingaskeppet. Vi fastnade i bilkö p g a vägbygge, inte ont anande
att det skulle bli svårt att hitta nästa avtagsväg (väg 3) till Elverum. Den
var stängd p g a vägbygget och skylten låg i diket. Vi åkte till ett samhälle
som heter Tangen innan mina resekamrater insåg att vi kört för långt. Det var
bara att pasera vägbygget igen åt andra hållet.

Vi stannade och tankade i Elverum och sedan körde vi lugnt och försiktigt hemåt över sälen.
Det hade tydligen kommit en del snö i Idre så det var tur att vi inte tog den
vägen hemåt. Det var en del frost och temperaturen var kring 1 grad när vi
närmade oss sälen vilket gjorde att vi inte var hemma förrän vid elva på
kvällen, två timmar senare än beräknat.

Borta bra men hemma bäst, stämde in väldigt bra kan jag lova.

Fredrik Boberg